daggdropparogallsyra

Nu vet jag.. varför jag låter mig stressas så av tiden som rinner på! Jag vet att det finns en mening med mitt liv, vad är jag inte säker på riktigt än. Jag vet även att någonstans på vägen tog jag en genväg som blev en senväg, jag har snubblat och famlat mig fram i mörka skogar länge, men nu kvittrar fåglarna igen.. skogen är fortfarande tät men grenarna har fått liv, någonstans långt borta hör jag en bäck porla.
 
Jag tänker inte ge mig förrns jag känner i varje fiber av min kropp att jag är på rätt plats.

Dagarna läggs på varandra likt pärlor på ett halsband, jag vill att mitt halsband ska bli vackert och skimrande och jag vill bära det med stolthet.

Jag ångrar ingenting jag gjort och jag är tacksam för allt jag varit med om, utan den sorgen och smärtan jag känt skulle jag inte ha modet att söka en lycka av samma intensitet.
Jag har en dröm och det är hög tid att kasta sig efter den!
Jag tänker inte vara rädd mera!
Jag vill aldrig mera dras in i de döda skogarnas mörka tomhet som jag blivit väl bekant med, den suger ut min livskraft och stänger mitt hjärta och mina ögon..
 

Nu har jag gjort det.. Jag har gjort en reva i tidens väv. Jag gjorde den liten, så jag nätt o jämnt kunde pressa mig igenom, kvar lämnade jag allt bagage och alla minnen, de gjorde ingen nytta dit jag skulle ändå.
Trots risken höll jag mitt hjärta öppet, jag gav och jag fick.. jag fick vad min kropp så länge bultat efter! Tack!
Jag stannar här ett tag, så länge jag törs, med ena benet.. jag ska väga den här delen av mitt liv på vågskålar av guld. Vågskålarna är tanke och känsla..

Oron gnager i mig, men jag tror den har ett budskap med sig. Jag har försummat färdigt!

Jag är trött, trött trött på att simma i detta bitterhetens hav. Vem som helst kan hata, försumma och förvrida. Ingenting gott kan heller födas ur hat..
Näe, den riktiga utmaningen ligger i att älska! Att låta sig älskas och att våga älska. Att totalt öppna sitt hjärta och det inre och våga ge utan att veta om man någonsin får tillbaka.

Jag vill känna kärlek..
Jag vill våga älska..

Det tog fan inte mer än en halvtimme efter jag satt min lycka på pränt innan den otäcka känslan av annalkande katastrof smög sig på. Det är otäckt det här med tillit o tacksamhet ska ni veta.
Min bästa finaste du - mår du bra? jag känner dig tränga in i mitt medvetande. Ångrar så alla de tusentals gånger jag velat ringa dig men inte lyft luren. Du förstår - hade jag öppnat mig en smula för dig hade du rämnat alla skydd, jag hade svepts med av en ström för stark att manövrera. Om jag ber dig nu.. kom in.. är det försent?
Snälla, snälla du.. låt det inte vara försent..

Det började natten innan den denna..
En ny märklig känsla kom smygande, fortfarande så svag så jag egentligen inte noterade den.
Jag gick till sängs med hopp om att morgondagen skulle bringa någon reda i kaoset.
Men, i stället flög den ena vaneföreställningen efter den andra genom mitt känsloregister.. gradskivan tickade allt närmre psykos.
Ju längre dagen gick desto lättare slog mitt hjärta, desto djupare blev min andning, desto stadigare min blick

Plötsligt - kände jag igen känslan från svunna tider! Det är Lycka som bor i mitt bröst.

Inte en sådan där skuttande, bubblande slags lycka. Mer en stilla, förundrad sådan. Jag känner en stark tillit till mig själv och till vägen framför mig. Saker o ting kommer ske i en ordning det är menat att de ska ske. Och jag kommer att klara av det, en sak i taget..!

Jo.. Jag vet.. att jag igår skrev att jag typ vill bli upplyst som någon jävla Buddah eller så. Att jag hellre slet mitt hår i förtvivlan över att ha trampat fel än att joina mig till er nöjda skara.
Men - jag har tänkt över det där , det lät ju jävligt bra o genomtänkt o allt det där men sanningen är väl den..
Att jag är så förbannat rädd att trampa fel igen att jag inte kan trampa alls. Till att börja med kunde jag inte trampa framåt längre, men backa gick finfint! Såå.. jag backade o backade.. tills jag inte heller kunde backa längre. Desperat som få bötjade jag trampa på stället, jag trippade, stampade och hoppade, men lämnade liksom inte den lilla fläcken som blivit min. Krafterna sinade.. nu kan jag inte trampa mer, eller, kanske jag kan men som sagt, jag törs fan inte!

Och angåeende det där med att vara nöjd, jag kanske bara vill få det att låta som det är ni som är förlorarna - ni nöjda människor där ute! Sanningen och frustrationen i det hela är att jag är ju aldrig nöjd. Jag vill oxå vakna och känna glädjen över att en ny dag är kommen som jag kan fylla med vad jag vill. I stället känner jag tid o liv som sipprar ut mellan mina fingrar. 
Hur ska jag kunna samla ihop mig när jag är så långt borta från mig själv?
Jag saknar mig!  ( och då menar jag inte den upplysta , euforiskt lyckliga verisionen av mig.. jag skulle vara så nöjd! med bara människan )

Han kom som en vind, vad bryr sig en vind om förbud.
Jag vill mata mitt ego med dig -sa han, jag vill känna din salta smak mot min gom.
Han rullade mig på tungan, sög lite lätt för att sedan spotta ut - eftersmaken kan vara jävligt bitter har jag hört!
Tack! sa jag Tusen tack! Kom igen om du har vägarna förbi, jag ska ingenstans.._ viskar jag.

Jag är fågeln Fenix, Jag har låtit lågorna slicka mig in till bara benet med en aldrig sinande kraft. Omtänksamma människor har passerat.. tittat och sprutat bensin på lågorna. Jag älskar dig.. viskar de ömt och njuter av eldskenet runt min revbensbåge.
Men idag har regnet fallit, lågorna trädde i vila med en tung suck o jag har känt de krafter som komma skall.. de kommer från källan dit elden aldrig når. Jag är fylld med hopp, längtan och förtröstan.. I morgon välkommnar jag elden igen. Men, dina dagar är räknade!