Eftertanke..
Jo.. Jag vet.. att jag igår skrev att jag typ vill bli upplyst som någon jävla Buddah eller så. Att jag hellre slet mitt hår i förtvivlan över att ha trampat fel än att joina mig till er nöjda skara.
Men - jag har tänkt över det där , det lät ju jävligt bra o genomtänkt o allt det där men sanningen är väl den..
Att jag är så förbannat rädd att trampa fel igen att jag inte kan trampa alls. Till att börja med kunde jag inte trampa framåt längre, men backa gick finfint! Såå.. jag backade o backade.. tills jag inte heller kunde backa längre. Desperat som få bötjade jag trampa på stället, jag trippade, stampade och hoppade, men lämnade liksom inte den lilla fläcken som blivit min. Krafterna sinade.. nu kan jag inte trampa mer, eller, kanske jag kan men som sagt, jag törs fan inte!
Och angåeende det där med att vara nöjd, jag kanske bara vill få det att låta som det är ni som är förlorarna - ni nöjda människor där ute! Sanningen och frustrationen i det hela är att jag är ju aldrig nöjd. Jag vill oxå vakna och känna glädjen över att en ny dag är kommen som jag kan fylla med vad jag vill. I stället känner jag tid o liv som sipprar ut mellan mina fingrar.
Hur ska jag kunna samla ihop mig när jag är så långt borta från mig själv?
Jag saknar mig! ( och då menar jag inte den upplysta , euforiskt lyckliga verisionen av mig.. jag skulle vara så nöjd! med bara människan )
Men - jag har tänkt över det där , det lät ju jävligt bra o genomtänkt o allt det där men sanningen är väl den..
Att jag är så förbannat rädd att trampa fel igen att jag inte kan trampa alls. Till att börja med kunde jag inte trampa framåt längre, men backa gick finfint! Såå.. jag backade o backade.. tills jag inte heller kunde backa längre. Desperat som få bötjade jag trampa på stället, jag trippade, stampade och hoppade, men lämnade liksom inte den lilla fläcken som blivit min. Krafterna sinade.. nu kan jag inte trampa mer, eller, kanske jag kan men som sagt, jag törs fan inte!
Och angåeende det där med att vara nöjd, jag kanske bara vill få det att låta som det är ni som är förlorarna - ni nöjda människor där ute! Sanningen och frustrationen i det hela är att jag är ju aldrig nöjd. Jag vill oxå vakna och känna glädjen över att en ny dag är kommen som jag kan fylla med vad jag vill. I stället känner jag tid o liv som sipprar ut mellan mina fingrar.
Hur ska jag kunna samla ihop mig när jag är så långt borta från mig själv?
Jag saknar mig! ( och då menar jag inte den upplysta , euforiskt lyckliga verisionen av mig.. jag skulle vara så nöjd! med bara människan )
Kommentarer
Trackback
