Jakten på den stora lyckan...

Hur långt är det okej att gå för att hitta den?
Jag vill bli en sån där löjligt lycklig euforisk människa, jag vill det verkligen!
Jag vill inte vara nöjd, gå på småtrevliga fester och äta helt okej goda fiskbullar till middag.
Jag vill inte snällt göra det som förväntas av mig i den ordningen jag förväntas göra det.
Helllre river jag mitt hår i förtvivlan för att jag trampat fel igen, hellre skriker jag ut min ångest när jag synar den svarta sörjan som rinner från mitt bröst.
Nöjda människor blir bittra människor, det är vad jag tror!
Jag är rädd för er.. det är det jag är, ni som köpt paketet bara, sådär rakt av. Jag är rädd att ni ska fånga in mig till er trygga, harmoniska värld. Jag är inte redo, är något stort på spåren!
 Eller.. har jag bara spårat ur, irrar omkring på fälten utanför..
Lyssnar jag riktigt noga kan jag höra klirret från era mingelglas och småskratten när någon berättar en rolig anekdot från tågen som susar förbi.
Låter skrämmande, lockande småtrevligt..


                                                                                                                                                        


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0