Dvala..

Det är så det känns! Kämpar så för att hålla huvudet över vattenytan, för att inte sluta svara i telefon, för att inte sluta gå till jobbet, tvätta mig, äta, städa och allt det där som jag så jävla väl vet att jag mår bra av. Jag vet att jag har vänner som inte vill att jag ska hamna där igen och jag vet att om jag gör det orkar de nog inte hänga i en gång till..
Men jag är så jävla ensam!
Så ledsen, uppgiven, arg, trött, äcklad och tom. Vill så gärna ringa någon, säga snälla - lämna mig inte! Jag är rädd! Mitt hjärta slår dubbelslag bara posten dimper ner, telefonen ringer eller jag inser att mjölken är slut och jag måste gå till affären! Jag är så rädd att ni ska syna bluffen, se mitt smutsiga, ynkliga lilla jag..

Snälla ni, låt mig inte sjunka igen!

Min kropp blöder, det värker och hugger .. jag ser det som ett tecken på att inte ens jag står ut med mig själv, bara jag visste vilken del av mig det är som checkat ut. Är det mitt psyke som bara inte orkar med mer... vill bort.. vidare..

Jo, min hjärna vet att jag bar sitter här och tycker synd om mig själv nu.
 Mitt friska , glada hånskrattar  - Jaa, så är det ju så klart, eller annars ska man kanske helt enkelt inte dricka kaffe och äta flott när man har en inflammation i tarmen!

 

Utkast: Den här ...

Den här bloggen är inte din, den finns inte till för din skull.
Den finns inte för att jag tänker ösa tacksamhet över min familj ovh lovprisa mina vänner.
Jag tänker inte berätta hur underbara mina barn är..
Jag tänker inte ta hänsyn till dina känslor..
Jag tänker heller inte linda in det jag säger.
Jag tänker berätta även de sanningar som bara bodde i mitt hjärta för en sekund, om det är det jag behöver.

Det här är min plats!
Här tänker jag hurkla och spotta ändä tills jag fått ut det mörka, sega som lagt sig som tjära runt mitt hjärta.
Jag tänker hugga vilt omkring mig så jag kan få blöda ut det som koagulerat och stoppat upp sig.. KOM INTE FÖR NÄRA!
Jag tänker granska världen, mig själv och dig tills min lins blivit klar. JAG SER DIG NOG ALLT!

När all den där skiten ligger i en hög framför mig tänker jag ta ett djupt andetag och dyka ner, jag ska gnugga in det på min hud bara för att få uppleva känslan av att tvätta bort det.
Jag ska lukta och smaka så den bittra tonenför alltid lever kvar som ett minne, eller varning. Jag ska granska det för att identifera varenda liten, ynklig beståndsdel.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0