Dvala..

Det är så det känns! Kämpar så för att hålla huvudet över vattenytan, för att inte sluta svara i telefon, för att inte sluta gå till jobbet, tvätta mig, äta, städa och allt det där som jag så jävla väl vet att jag mår bra av. Jag vet att jag har vänner som inte vill att jag ska hamna där igen och jag vet att om jag gör det orkar de nog inte hänga i en gång till..
Men jag är så jävla ensam!
Så ledsen, uppgiven, arg, trött, äcklad och tom. Vill så gärna ringa någon, säga snälla - lämna mig inte! Jag är rädd! Mitt hjärta slår dubbelslag bara posten dimper ner, telefonen ringer eller jag inser att mjölken är slut och jag måste gå till affären! Jag är så rädd att ni ska syna bluffen, se mitt smutsiga, ynkliga lilla jag..

Snälla ni, låt mig inte sjunka igen!

Min kropp blöder, det värker och hugger .. jag ser det som ett tecken på att inte ens jag står ut med mig själv, bara jag visste vilken del av mig det är som checkat ut. Är det mitt psyke som bara inte orkar med mer... vill bort.. vidare..

Jo, min hjärna vet att jag bar sitter här och tycker synd om mig själv nu.
 Mitt friska , glada hånskrattar  - Jaa, så är det ju så klart, eller annars ska man kanske helt enkelt inte dricka kaffe och äta flott när man har en inflammation i tarmen!

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0