Den vise mannen
Jag började berätta om min vilsenhet.. om vandringen i dalgångarna, om de vackra bergstoppar jag besökt. Jag beskrev de stora frågor min hjärna arbetat med. Om frågor jag löst, de jag fortfarande grubblar över och de som jag dömt ut.
Mannen såg mer och mer förbryllad ut.. Med en medlidsam min sade han att här fanns ingen hjälp att få, hans kompetens var inte stor nog att följa mina tankegångar.
Så blev jag sänd till den store vise mannen.. och döm om min förvåning när han sa att jag är vilsen i illusioner. Det finns inga berg o dalar. Det finns ingen dimma och inte heller någon sol. Nåja, ingen dimma så tät som min och ingen sol så klar som min. Mina tankar och frågor är inte verklighet, åtminstånde inte en verklighet jag delar med andra varelser.
Min vilsenhet är nu som ni förstår vida större, om allt jag upplevt och känt inte finns.. vad finns då?
Om mina tankar inte är riktiga, hur gör man då?
Med nedsänkt huvud och en stor påse magiskt pulver lämnade jag den vise mannen och vände mig till det enda verkliga jag någonsin känt till. Jag låtsas att det trygga finns och att det känns bra.
Låtsas.. det är det enda jag någonsin var riktigt bra på. Om det nu inte var så att det riktiga var på låtsas och det på låtsas var på riktigt.. För om det var så....
Har jag sabbat allt som någonsin varit på riktigt!
Några små önskningar
Jag önskar så mycket just nu, jag önskar tankar otänkta och saker ogjorda.
Jag önskar tankar tänkta och saker gjorda.
Jag önskar att jag visste varför..
Jag önskar jag visste hur..
Jag önskar jag visste vad..
Jag önskar att jag kunde förändra dig, bara en liten smula. Egentligen inte förändra, jag önskar jag kunde få fram det jag vet finns därinne, ge dig modet.. Liksom bara rätta till din själsliga skjortkrage lite.
Jag önskar du kunde förändra mig, bara en liten smula. Egentligen inte förändra, jag önskar du kunde få bort det som finns där inne, ge mig styrka.. Liksom bara sudda bort det mörka.
Jag önskar att jag kunde lita på att jag verkligen önskar de där tankarna otänkta och de där sakerna ogjorda.
Jag önskar att jag trodde på att jag vill ha de där sakerna gjorda och de där tankarna tänkta.
Jag önskar jag kunde veta att jag även nästa vecka ville locka fram ditt inre.
Jag önskar jag visste att jag inte nästa vecka önskar dig långt borta från mina tankar och känslor.
Jag önskar att du kunde förlåta mig.
Jag önskar att jag kunde förlåta dig.
Jag önskar att mina önskningar inte innebar några val.
Jag önskar att du förstod.
Jag önskar att jag förstod.
Jag önskar att förståeelsen inte kom med ett pris.
Jag önskar att jag inte sårat dig.
Jag önskar att du inte sårat mig.
Jag önskar du inte anklagar mig.
Jag önskar jag inte anklagar dig.
Jag önskar du kunde hålla om mig.
Jag önskar jag aldrig mer behöver se dig.
Jag önskar du kunde få bli lycklig.
Jag önskar du aldrig igen kommer känna lycka.
Jag önskar att vi ses i morgon.
Jag önskar att vi aldrig mer ses.
Jag önskar jag aldrig hade träffat dig.
Jag önskar jag alltid kunde vara med dig.
Jag önskar att du inte fanns.
Jag önskar att du finns.
Jag önskar att jag inte fanns.
Jag önskar att jag finns.
Jag önskar att vi inte fanns.
Jag önskar att vi finns.
Vilsen
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Man kan inte leva i dalgångarna, hur jag än anstränger sig blir vägen framför mig mer o mer otillgänglig.
Bergsväggarna tycks krypa närmre och närmre, den våta marken är täckt av lik.
Lik som jag måste lyfta på, hoppa över eller gå runt.
Jag känner igen många från dagar som passerat, glada dagar och sorgens dagar.
Dagar som hur som helst aldrig kommer åter.
Jag stannar en stund och minns, stundom för att gråta och förlåta..
stundom för att sparka i det våta..
Jag vill minnas allt jag glömt,
jag vill glömma allt jag minns..
Stanken tränger in i mig, förgiftar mitt inre.
En ständig hinna av tårar förblindar min värld,
halsen har för länge sedan knutits ihop av ångest.
Om jag ändå visste åt vilket håll jag är på väg, om jag kunde få veta var foten skulle få vila i nästa ansats till ett steg.
Men jag vet inte.. jag är ensam här nere med den farligaste av människor att lita på - hennes namn är Jag och jag blir aldrig henne kvitt..
Mina känslor har spelat mig sitt sista spel.
Min vilja har fått sin sista chans..
och tanken fastnat i en seglivad hallunication..
Vandringen
Jag aktar mig för de med en till synes enkel vandring uppåt.. uppåt, det är oftast de som är vackrast där uppe. Men jag har lärt mig att de toppar som slutar ovan molnen ger inte så bra överblick av horisonten.
Solen skiner jämnt, men det finns inget rum för ett felsteg.
Nej, jag tänker inte låta mig skrämmas av en svår vandring.. Jag ska hitta ett berg som slutar en bit under molnen, så jag alltid kan blicka ut över horisonten.
Jag ska hitta det berget där man inte bara kan ta ett felsteg utan att falla, utan det där man kan dansa..
Jag vill blunda och dansa och skratta och gråta..
Jag tror att väl däruppe kommer jag möta människor som slagit sig till ro, människor som liksom jag sökt sig ovan molnen i jakten men tröttnat på de eviga blånaderna efter fallen.
Jag tror att det även finns sådana som alltid visste att de där svindlade topparna inte var annat än lockrop.
Jag ska göra den här vandringen nu och jag ska göra den ensam..
Sorg
Nu lossnar allt, alla sorger som legat och pyrt under ytan flammar upp den ena efter den andra. Alla tårar jag inte kunnat fälla kräver nu ut sin rätt..
Jag gråter för drömmar som krossats, jag gråter för en lycka som blivit glömd.
Jag gråter för krossade barnahjärtan.
Jag gråter för minnen som fallit i glömska.
Jag gråter för minnen som aldrig kommer falla i glömska.
Jag gråter för tillit som blivit stulen.
Jag gråter för år som gått förlorade.
Jag gråter för strider jag vänt ryggen till.
Jag gråter för strider jag kämpat..
Jag gråter för Pappor.. alla dessa Pappor.. Jag gråter för min och för din och för deras.
Jag gråter för det som aldrig hände.
Jag gråter för det som hände.
Jag gråter för läppar som tystnat.
Jag gråter för hjärtan som slutat sjunga.
.......
god natt älskade..
Jag var så övertygad, jag kände det så starkt - att min vandring i dalgångarna var över. En fulländad illussion kom farande och jag svalde den med hull o hår.
Jag stod på det högsta av berg och sken ikapp med solen...
Jag vet inte själv hur det gick till,jag somnade och vaknade.. kanske bara snubblade jag tii, eller gjorde ett feltramp. Solen är nu borta, bergen reser sig runt omkring mig och den smetiga kallgrå dimman ligger överallt. Om det var på riktigt kan jag aldrig säga, jag hann inte nypa mig i armen.
Illusion eller inte - jag kände det. Om vandringen gjordes i drömmarna - låt mig somna.. Var jag vaken - då skall jag finna vägen igen.
Men först, ska jag sitta här ett tag.. inte ha så bråttom iväg. I famnen håller jag mina drömmar, jag vaggar de sakta god natt. Det är nära nu, snart somnar de.. då ska jag lägga dem till vila bredvid min lycka och min kärlek. Jag ska bädda om dem noga så de har det tryggt när jag letar efter den rätta vägen. Kanske hittar jag något mer, något värdefullt.. jag var ju tydligen inte färdig här.
