daggdropparogallsyra

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.

Man kan inte leva i dalgångarna, hur jag än anstränger sig blir vägen framför mig mer o mer otillgänglig.
Bergsväggarna tycks krypa närmre och närmre, den våta marken är täckt av lik.
Lik som jag måste lyfta på, hoppa över eller gå runt.
Jag känner igen många från dagar som passerat, glada dagar och sorgens dagar.
Dagar som hur som helst aldrig kommer åter.
Jag stannar en stund och minns, stundom för att gråta och förlåta..
stundom för att sparka i det våta..
Jag vill minnas allt jag glömt,
jag vill glömma allt jag minns..

Stanken tränger in i mig, förgiftar mitt inre.
En ständig hinna av tårar förblindar min värld,
halsen har för länge sedan knutits ihop av ångest.

Om jag ändå visste åt vilket håll jag är på väg, om jag kunde få veta var foten skulle få vila i nästa ansats till ett steg.
Men jag vet inte.. jag är ensam här nere med den farligaste av människor att lita på - hennes namn är Jag och jag blir aldrig henne kvitt..

Mina känslor har spelat mig sitt sista spel.
Min vilja har fått sin sista chans..
och tanken fastnat i en seglivad hallunication..