daggdropparogallsyra

Igår blev min vilsenhet för stor och jag fick uppsöka en medicinman för råd, mannen välkomnade mig.. sa han skulle hjälpa i min svåra nöd.
Jag började berätta om min vilsenhet.. om vandringen i dalgångarna, om de vackra bergstoppar jag besökt. Jag beskrev de stora frågor min hjärna arbetat med. Om frågor jag löst, de jag fortfarande grubblar över och de som jag dömt ut.
Mannen såg mer och mer förbryllad ut.. Med en medlidsam min sade han att här fanns ingen hjälp att få, hans kompetens var inte stor nog att följa mina tankegångar.
Så blev jag sänd till den store vise mannen.. och döm om min förvåning när han sa att jag är vilsen i illusioner. Det finns inga berg o dalar. Det finns ingen dimma och inte heller någon sol. Nåja, ingen dimma så tät som min och ingen sol så klar som min. Mina tankar och frågor är inte verklighet, åtminstånde inte en verklighet jag delar med andra varelser.

Min vilsenhet är nu som ni förstår vida större, om allt jag upplevt och känt inte finns.. vad finns då?
Om mina tankar inte är riktiga, hur gör man då?

Med nedsänkt huvud och en stor påse magiskt pulver lämnade jag den vise mannen och vände mig till det enda verkliga jag någonsin känt till. Jag låtsas att det trygga finns och att det känns bra.

Låtsas.. det är det enda jag någonsin var riktigt bra på. Om det nu inte var så att det riktiga var på låtsas och det på låtsas var på riktigt.. För om det var så....
Har jag sabbat allt som någonsin varit på riktigt!