Kick off för framtiden
Den vise mannen
Jag började berätta om min vilsenhet.. om vandringen i dalgångarna, om de vackra bergstoppar jag besökt. Jag beskrev de stora frågor min hjärna arbetat med. Om frågor jag löst, de jag fortfarande grubblar över och de som jag dömt ut.
Mannen såg mer och mer förbryllad ut.. Med en medlidsam min sade han att här fanns ingen hjälp att få, hans kompetens var inte stor nog att följa mina tankegångar.
Så blev jag sänd till den store vise mannen.. och döm om min förvåning när han sa att jag är vilsen i illusioner. Det finns inga berg o dalar. Det finns ingen dimma och inte heller någon sol. Nåja, ingen dimma så tät som min och ingen sol så klar som min. Mina tankar och frågor är inte verklighet, åtminstånde inte en verklighet jag delar med andra varelser.
Min vilsenhet är nu som ni förstår vida större, om allt jag upplevt och känt inte finns.. vad finns då?
Om mina tankar inte är riktiga, hur gör man då?
Med nedsänkt huvud och en stor påse magiskt pulver lämnade jag den vise mannen och vände mig till det enda verkliga jag någonsin känt till. Jag låtsas att det trygga finns och att det känns bra.
Låtsas.. det är det enda jag någonsin var riktigt bra på. Om det nu inte var så att det riktiga var på låtsas och det på låtsas var på riktigt.. För om det var så....
Har jag sabbat allt som någonsin varit på riktigt!
Några små önskningar
Jag önskar så mycket just nu, jag önskar tankar otänkta och saker ogjorda.
Jag önskar tankar tänkta och saker gjorda.
Jag önskar att jag visste varför..
Jag önskar jag visste hur..
Jag önskar jag visste vad..
Jag önskar att jag kunde förändra dig, bara en liten smula. Egentligen inte förändra, jag önskar jag kunde få fram det jag vet finns därinne, ge dig modet.. Liksom bara rätta till din själsliga skjortkrage lite.
Jag önskar du kunde förändra mig, bara en liten smula. Egentligen inte förändra, jag önskar du kunde få bort det som finns där inne, ge mig styrka.. Liksom bara sudda bort det mörka.
Jag önskar att jag kunde lita på att jag verkligen önskar de där tankarna otänkta och de där sakerna ogjorda.
Jag önskar att jag trodde på att jag vill ha de där sakerna gjorda och de där tankarna tänkta.
Jag önskar jag kunde veta att jag även nästa vecka ville locka fram ditt inre.
Jag önskar jag visste att jag inte nästa vecka önskar dig långt borta från mina tankar och känslor.
Jag önskar att du kunde förlåta mig.
Jag önskar att jag kunde förlåta dig.
Jag önskar att mina önskningar inte innebar några val.
Jag önskar att du förstod.
Jag önskar att jag förstod.
Jag önskar att förståeelsen inte kom med ett pris.
Jag önskar att jag inte sårat dig.
Jag önskar att du inte sårat mig.
Jag önskar du inte anklagar mig.
Jag önskar jag inte anklagar dig.
Jag önskar du kunde hålla om mig.
Jag önskar jag aldrig mer behöver se dig.
Jag önskar du kunde få bli lycklig.
Jag önskar du aldrig igen kommer känna lycka.
Jag önskar att vi ses i morgon.
Jag önskar att vi aldrig mer ses.
Jag önskar jag aldrig hade träffat dig.
Jag önskar jag alltid kunde vara med dig.
Jag önskar att du inte fanns.
Jag önskar att du finns.
Jag önskar att jag inte fanns.
Jag önskar att jag finns.
Jag önskar att vi inte fanns.
Jag önskar att vi finns.
Vilsen
Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Man kan inte leva i dalgångarna, hur jag än anstränger sig blir vägen framför mig mer o mer otillgänglig.
Bergsväggarna tycks krypa närmre och närmre, den våta marken är täckt av lik.
Lik som jag måste lyfta på, hoppa över eller gå runt.
Jag känner igen många från dagar som passerat, glada dagar och sorgens dagar.
Dagar som hur som helst aldrig kommer åter.
Jag stannar en stund och minns, stundom för att gråta och förlåta..
stundom för att sparka i det våta..
Jag vill minnas allt jag glömt,
jag vill glömma allt jag minns..
Stanken tränger in i mig, förgiftar mitt inre.
En ständig hinna av tårar förblindar min värld,
halsen har för länge sedan knutits ihop av ångest.
Om jag ändå visste åt vilket håll jag är på väg, om jag kunde få veta var foten skulle få vila i nästa ansats till ett steg.
Men jag vet inte.. jag är ensam här nere med den farligaste av människor att lita på - hennes namn är Jag och jag blir aldrig henne kvitt..
Mina känslor har spelat mig sitt sista spel.
Min vilja har fått sin sista chans..
och tanken fastnat i en seglivad hallunication..
Vandringen
Jag aktar mig för de med en till synes enkel vandring uppåt.. uppåt, det är oftast de som är vackrast där uppe. Men jag har lärt mig att de toppar som slutar ovan molnen ger inte så bra överblick av horisonten.
Solen skiner jämnt, men det finns inget rum för ett felsteg.
Nej, jag tänker inte låta mig skrämmas av en svår vandring.. Jag ska hitta ett berg som slutar en bit under molnen, så jag alltid kan blicka ut över horisonten.
Jag ska hitta det berget där man inte bara kan ta ett felsteg utan att falla, utan det där man kan dansa..
Jag vill blunda och dansa och skratta och gråta..
Jag tror att väl däruppe kommer jag möta människor som slagit sig till ro, människor som liksom jag sökt sig ovan molnen i jakten men tröttnat på de eviga blånaderna efter fallen.
Jag tror att det även finns sådana som alltid visste att de där svindlade topparna inte var annat än lockrop.
Jag ska göra den här vandringen nu och jag ska göra den ensam..
Sorg
Nu lossnar allt, alla sorger som legat och pyrt under ytan flammar upp den ena efter den andra. Alla tårar jag inte kunnat fälla kräver nu ut sin rätt..
Jag gråter för drömmar som krossats, jag gråter för en lycka som blivit glömd.
Jag gråter för krossade barnahjärtan.
Jag gråter för minnen som fallit i glömska.
Jag gråter för minnen som aldrig kommer falla i glömska.
Jag gråter för tillit som blivit stulen.
Jag gråter för år som gått förlorade.
Jag gråter för strider jag vänt ryggen till.
Jag gråter för strider jag kämpat..
Jag gråter för Pappor.. alla dessa Pappor.. Jag gråter för min och för din och för deras.
Jag gråter för det som aldrig hände.
Jag gråter för det som hände.
Jag gråter för läppar som tystnat.
Jag gråter för hjärtan som slutat sjunga.
.......
god natt älskade..
Jag var så övertygad, jag kände det så starkt - att min vandring i dalgångarna var över. En fulländad illussion kom farande och jag svalde den med hull o hår.
Jag stod på det högsta av berg och sken ikapp med solen...
Jag vet inte själv hur det gick till,jag somnade och vaknade.. kanske bara snubblade jag tii, eller gjorde ett feltramp. Solen är nu borta, bergen reser sig runt omkring mig och den smetiga kallgrå dimman ligger överallt. Om det var på riktigt kan jag aldrig säga, jag hann inte nypa mig i armen.
Illusion eller inte - jag kände det. Om vandringen gjordes i drömmarna - låt mig somna.. Var jag vaken - då skall jag finna vägen igen.
Men först, ska jag sitta här ett tag.. inte ha så bråttom iväg. I famnen håller jag mina drömmar, jag vaggar de sakta god natt. Det är nära nu, snart somnar de.. då ska jag lägga dem till vila bredvid min lycka och min kärlek. Jag ska bädda om dem noga så de har det tryggt när jag letar efter den rätta vägen. Kanske hittar jag något mer, något värdefullt.. jag var ju tydligen inte färdig här.
hahaha
Och inte bara tar jag mig framåt jag kapplöper med de vilda pumorna!
För.. när allt kommer omkring, vem fan vill vara lagom?
Och om det här är mani, låt mig vara sjuk till tidernas ände!
Till V vill jag säga.. jag tror inte att det är det (mani) jag tror att jag bara mår bra på mitt egna euforiska sätt ;)
När jag nu ändå nämner dig villl jag säga tack o puss o allt.. du har för mig varit det snöre jag kan följa stigen med i mörkret!! Om du någon gång behöver ett snöre, finns jag där!
Bloggstopp
Under tiden min dator varit på service har även jag genomgått en transformation..
Ni kanske tycker det har varit en regnig sommar? Hos mig har solens strålar smekt..
Ni kanske tycker semestern har gått fort? Hos mig har det varit evighetssekunder när jag andats efter världens rytm..
Med varje andetag har följt en ny insikt, ny vetskap och ny känsla. Av fasta händet har jag polerats innifrån och ut. Nu ska jag ge mig ut i världen och leta pärlor, vackra o skimrande i regnbågens alla färger..
Inte har det varit behagligt eller lustfyllt , men mitt i smärtan har ryggraden ändå bågnat i vällust.
I sanden bygger jag slott med snirkliga torn och bastanta portar.. törneros som vuxit fritt letar sig över muren.
Draken sussar sött med huvudet mot mot den nya solens strålar.
Riddaren på den vita hästen syns i fjärran, ur glansen på hans blick går att avläsa hans mål och intention. Jag tror det bli storfrämmande på slottet!
Tidens pärlband
Jag tänker inte ge mig förrns jag känner i varje fiber av min kropp att jag är på rätt plats.
Dagarna läggs på varandra likt pärlor på ett halsband, jag vill att mitt halsband ska bli vackert och skimrande och jag vill bära det med stolthet.
Jag ångrar ingenting jag gjort och jag är tacksam för allt jag varit med om, utan den sorgen och smärtan jag känt skulle jag inte ha modet att söka en lycka av samma intensitet.
Jag har en dröm och det är hög tid att kasta sig efter den!
Jag tänker inte vara rädd mera!
Jag vill aldrig mera dras in i de döda skogarnas mörka tomhet som jag blivit väl bekant med, den suger ut min livskraft och stänger mitt hjärta och mina ögon..
Tidens väv..
Trots risken höll jag mitt hjärta öppet, jag gav och jag fick.. jag fick vad min kropp så länge bultat efter! Tack!
Jag stannar här ett tag, så länge jag törs, med ena benet.. jag ska väga den här delen av mitt liv på vågskålar av guld. Vågskålarna är tanke och känsla..
Gör som havet - våga
Jag är trött, trött trött på att simma i detta bitterhetens hav. Vem som helst kan hata, försumma och förvrida. Ingenting gott kan heller födas ur hat..
Näe, den riktiga utmaningen ligger i att älska! Att låta sig älskas och att våga älska. Att totalt öppna sitt hjärta och det inre och våga ge utan att veta om man någonsin får tillbaka.
Jag vill känna kärlek..
Jag vill våga älska..
Onda aningar
Min bästa finaste du - mår du bra? jag känner dig tränga in i mitt medvetande. Ångrar så alla de tusentals gånger jag velat ringa dig men inte lyft luren. Du förstår - hade jag öppnat mig en smula för dig hade du rämnat alla skydd, jag hade svepts med av en ström för stark att manövrera. Om jag ber dig nu.. kom in.. är det försent?
Snälla, snälla du.. låt det inte vara försent..
Vaneföreställningar..
En ny märklig känsla kom smygande, fortfarande så svag så jag egentligen inte noterade den.
Jag gick till sängs med hopp om att morgondagen skulle bringa någon reda i kaoset.
Men, i stället flög den ena vaneföreställningen efter den andra genom mitt känsloregister.. gradskivan tickade allt närmre psykos.
Ju längre dagen gick desto lättare slog mitt hjärta, desto djupare blev min andning, desto stadigare min blick
Plötsligt - kände jag igen känslan från svunna tider! Det är Lycka som bor i mitt bröst.
Inte en sådan där skuttande, bubblande slags lycka. Mer en stilla, förundrad sådan. Jag känner en stark tillit till mig själv och till vägen framför mig. Saker o ting kommer ske i en ordning det är menat att de ska ske. Och jag kommer att klara av det, en sak i taget..!
Eftertanke..
Men - jag har tänkt över det där , det lät ju jävligt bra o genomtänkt o allt det där men sanningen är väl den..
Att jag är så förbannat rädd att trampa fel igen att jag inte kan trampa alls. Till att börja med kunde jag inte trampa framåt längre, men backa gick finfint! Såå.. jag backade o backade.. tills jag inte heller kunde backa längre. Desperat som få bötjade jag trampa på stället, jag trippade, stampade och hoppade, men lämnade liksom inte den lilla fläcken som blivit min. Krafterna sinade.. nu kan jag inte trampa mer, eller, kanske jag kan men som sagt, jag törs fan inte!
Och angåeende det där med att vara nöjd, jag kanske bara vill få det att låta som det är ni som är förlorarna - ni nöjda människor där ute! Sanningen och frustrationen i det hela är att jag är ju aldrig nöjd. Jag vill oxå vakna och känna glädjen över att en ny dag är kommen som jag kan fylla med vad jag vill. I stället känner jag tid o liv som sipprar ut mellan mina fingrar.
Hur ska jag kunna samla ihop mig när jag är så långt borta från mig själv?
Jag saknar mig! ( och då menar jag inte den upplysta , euforiskt lyckliga verisionen av mig.. jag skulle vara så nöjd! med bara människan )