daggdropparogallsyra

Det har gått sisådär ett par månader.. jag måste ha mått jäkligt bra under de månaderna med tanke på min skrivkramp. Det är svårt att se bakåt i dimman.. framåt oxå för den delen.

Jag var så övertygad, jag kände det så starkt - att min vandring i dalgångarna var över. En fulländad illussion kom farande och jag svalde den med hull o hår.
Jag stod på det högsta av berg och sken ikapp med solen...
Jag vet inte själv hur det gick till,jag somnade och vaknade.. kanske bara snubblade jag tii, eller gjorde ett feltramp. Solen är nu borta, bergen reser sig runt omkring mig och den smetiga kallgrå dimman ligger överallt. Om det var på riktigt kan jag aldrig säga, jag hann inte nypa mig i armen.
Illusion eller inte - jag kände det. Om vandringen gjordes i drömmarna - låt mig somna.. Var jag vaken - då skall jag finna vägen igen.
Men först, ska jag sitta här ett tag.. inte ha så bråttom iväg. I famnen håller jag mina drömmar, jag vaggar de sakta god natt. Det är nära nu, snart somnar de.. då ska jag lägga dem till vila bredvid min lycka och min kärlek. Jag ska bädda om dem noga så de har det tryggt när jag letar efter den rätta vägen. Kanske hittar jag något mer, något värdefullt.. jag var ju tydligen inte färdig här.